Lucia

In the darkest times of December a white dressed girl glides through the cold carrying a crown of candles followed by several girls and boys dressed in white. She brings warmth and joy and lights up hearts. The date is the 13th and the snow has landed like a powder over the Swedish shore. In the early morning a song about the greatness of Lucia breaks the silence and fill the bedrooms, churches and streets. Everywhere there is a celebration of Lucia, the saint who showed mercy upon the poor once in Sicily. But the Swedish tradition tells another story of the celebration. The 13th of December was a special night even before the tale of Lucia was told in the North. The darkness was the most compact and the night was the longest of the year. The people believed in Lussi, an evil demon who would kidnap you if you hadn’t behave or hadn’t prepared the Christmas celebration. On this special night, the people also believed in the ability of speaking animals. This night was cursed and therefor more light to frighten the darkness was needed. Because of that a woman of light should spread joy in the houses. In other parts of Sweden the celebration had it’s roots in the collecting of money for the cathedral schools. Pupils went from houses to houses singing the song of happiness and mercy.

Silver sparkling ropes are wrapped around the girls waist and in there hands a smaller candle is burning. According to the Italian celebration of Lucia, Lucia was killed in a bonfire made by the soldiers who didn’t approve of the donation she made for the poor. The red band around Lucia’s waist symbolised this fire. Songs are filling the air and bring strength to carry on until Christmas. Northern tradition is now formed to be a start of the Christmas celebration and Advent. Advent it selves is a countdown for Christmas and a time for reflection of the happiness you've experienced during the year. The new year of the church begins on the first of advent. Lucia’s and the choir’s songs bring strength to carry on until Christmas through the midwinter. 

Slöjd- utvärdering av tennarmband

 Tennarmband

Jag bestämde mig för att göra ett tennarmband med en fyrfläta. Inspirationen fick jag från en bild på en blogg där bloggerskan hade flätat sitt hår i en fyrfläta. Armbandet i sig valde jag eftersom jag tidigare jobbat mycket på symaskinen och var sugen på att prova på nya tekniker. Mitt mål var att det skulle bli såg pass snyggt att jag skulle kunna använda det. Jag började med att göra en skiss. Den gjorde jag tydlig för att jag skulle ha en bild över vad som skulle göras. På skissen skrev jag vilka material jag skulle behöva och en lista över de olika moment och steg tillverkningen av armbandet skulle innehålla. Till min hjälp använde jag boken Tenntråds broderier där de övergripande stegen var beskrivna. 

Det fösta jag gjorde var att mäta handledens omkrets och klippte ut rätt längd på en skinnremsa. Skinnremsan var av ko och färgad mörkbrun. När jag visste längden på armbandet kunde jag mäta ut hur lång flätan skulle vara och därför hur mycket tenntråd jag behövde. Jag flätade jag 14 cm fyrfläta med en silvrig tenntråd med två långa trådar som var dubbelvikta. Jag trädde in ändarna i två jack som jag skar i skinnremsans kanter. Det gjorde att flätan låg ovanpå skinnremsan men kanterna inte var synliga. Jag fäste flätan genom att trä sy fiskelina mellan flätstygnen. Först använde jag en lite tjockare lina och därför en tjockare synål. Detta gjorde dock att flätstygnen i flätan trycktes isär och flätan blev ojämn. Jag provade därför med tunnare lina tunnare nål. Med denna nål och tråd blev det ett finare resultat och fiskelinan syntes mindre. Trots detta fick jag räta upp flätan och justera den. Efter detta flätade jag en liten ögla att ha till knäppningen. Till detta använde jag en tvinnade svart tygtråd och sydde en vanlig trefläta. Flätan fäste jag vid ena änden av armbandet genom att sy några stygn med fiskelinan. I andra änden sydde jag fast en renhornsknapp. Det näst sista momentet var att sy ihop armbandet på baksidorna. Detta gjorde jag med fiskelina och sydde kaststygn från sida till sida och fäste genom att sy igenom det sista stygnet. I början var det svårt att sy ihop baksidan av flätan men sedan lärde jag mig och utvecklade en teknik. För att formen på armbandet skulle bli plattare lades det i blöt och sedan under några böcker.

Jag är mest nöjd över min effektivitet och mitt tålamod. Dessa saker har jag jobbat på mycket denna terminen och jag kan också se resultat. Detta kan ha berott på att jag har haft ett mål att armbandet skulle bli snygg, men också att jag inte skulle fråga om hjälp så mycket om utan arbeta självständigt. Den tydliga skissen och min lista över momenten i tillverkningen av armbandet tror jag hjälpte mig mycket. Planen gjorde mig strukturerad och när jag kom till lektionen visste vad jag skulle göra och kunde därför sätta igång direkt. Det kändes kul att kunna arbeta utan att fråga efter varje steg och jobba på eget initiativ. När jag arbetade tänkte jag hela tiden på hur det skulle se ut när det var klart och det motiverade mig att fortsätta, men också att välja den metod som skulle bli bäst och inte den som var enklast.

Det som jag skulle kunna gjort bättre var att vara mer noggrann vid ändarna när jag skulle sy in kanten. Jag prövade många gånger för att få det så smidigt som möjligt men varje gång blev det klumpigt då nålen fastnade i de många lagren av lädret när jag sydde in kanterna. Tillslut nöjde jag mig med att det såg okej ut framifrån och lite kluddigt på baksidan. Detta gjorde i sin tur att armbandet blev lite för litet och satt då stramt runt min handled. Därför la jag det i blöt en gång till när jag kom hem. Armbandet fick ligga runt fuktigt papper i ett dygn och då och då drog jag i det för att det skulle få min önskade längd. Dessutom gjorde det att skinnet såg lite mer använt ut, precis som det antagligen hade gjort om det varit ett riktigt använt samearmband.

Övergripande för arbetet tycker jag att jag förbättrat mitt tålamod och även min förmåga att vara noggrann, men det sista skulle jag kunna jag jobba mer på. I tidigare slöjdarbeten har jag tänkt att det kvittade hur det blev eftersom jag kunde kasta det när det blev klart, men den här gången ville jag att det skulle bli snyggt så att jag kunde använda det. Det blir alltså mycket bättre arbetsprocess och resultat om jag är målmedveten och motiverad.

Det färdiga armbandet har jag använt några gånger efter att det blev klart och några stycken av mina kompisar har till också med sagt att det varit snyggt. Just nu är det ganska ”inne” med att ha armband och det känns kul att bära ett smycke som både förekommer i butikerna och har anknytningar från samekulturen. Jag gillar smycken som är enkla men stilrena, och just det är armbandet. Flätan är enkel och väldigt smäcker och ger ett intryck av evighet då flätstygnen går in i varandra. Det blir en effektfull kontrast mellan silvret och det mörkbruna skinnet. Att kombinera tenn och skinn blev snyggt ihop och jag tycker att armbandet blev stilrent och användbart.

Pris för ett tennarmband med 4-fläta kostade på internet 275 kr och materialet som jag använde till armbandet kostade ungefär 40 kr, alltså blir det mycket mer ekonomiskt att göra det själv och dessutom bättre för miljön då lagret för försäljningen låg i Stockholm, men skinnet som kan användas om man gör det själv kan komma i från Skåne.