Även om sommarlovet just har börjat känner jag mig mer uttråkad är någonsin. Det känns som om varje minut är utdragen till två. Regnet vräker ner utanför fönstret och det hela blev inte bättre för att sommartorpet varken har tv, radio eller täckning på mobilen. Jag sitter uppe på loftet med den extrema värmen som pressar sig uppåt i huset. Det är kvavt och jag klättrar ner för stegen för att komma ut i det svalkande regnet.
Jag går nedför slänten mot sjön. Regnet slår mot mitt hår och det blir blötare och blötare för varje steg jag tar. Gräset blir vått och regndropparna träffar boklöven i rytmiska takter och det känns som om jag blir insluten i en virvlande trumma. På vägen ner tänker jag på hur livet där hemma borde se ut för mina kompisar. Sommarlovet är ju trots allt den tid på året då man slipper sina kompisar och dessutom har en bra ursäkt för det. När pappa först sa att vi skulle upp till torpet tyckte jag att det var en bra idé för då skulle jag kunna få vila ut och tänka på sådana saker som inte hanns med när skolan hängde över en. Men med tanke på vädret ändrade jag mig redan den första dagen i torpet, men jag var fast här. I tre veckor till skulle jag vara instängd i den mörka skogen och drömma om sommarsolen som inte ville komma.
På sjön bildas det ringar av vattnet och det utvidgas hela tiden och övergår i ett flytande mönster. Det är vackert, men obehagligt att se den svarta ytan röra sig av sig själv. Jag börjar gå längs med sjökanten bort mod det gamla övergivna huset. Det har legat där så länge någon i släkten kan minnas. Ingen är någonsin där och huset vet jag är dåligt skött. Stigen som jag följer är svag och jag antar att det endast är rådjuren och hararna som använder den. Vid sidan av gången växer högt gräs och medan jag går längre och längre bort från badplatsen svänger stigen in mot bokskogen. Den blir mer och mer kompakt. Jag hoppar över ett fallet träd och ser då den hemska synen av huset. Naturens krafter har tagit över den och de hotfulla träden hänger över tomten. Inget solljus når den söndriga stugan, men ändå ser jag att mossan har slagit rot på taket. Grenar har stuckit sina långa armar genom rutorna och jag går närmre och tittar in genom fönstret. En skrutten säng full med sand står i hörnet och golvet är bevuxet med grästuvor. Alla färger är gråa och går i samman till en röra, men jag märker att det är något annat som händer när jag sätter handen mot glaset för att stryka bort alger som har fastnat på glasrutan. Kanterna suddas ut och en virvel av mönster och starka klara färger omsluter mig och i en tiondels sekund svävar jag mellan dröm och verklighet. Glaset framför min hand smälter bort och bokskogen bakom mig försvinner långsamt.
Jag landar på ett hårt trägolv. Världen snurrar när jag fundersamt stryker mått hår ur ansiktet. Jag ser mig omkring för att få en ledtråd om var jag är. En brasa brinner muntert i ett hörn, det står mat på bordet, och träpallarna är klädda med blommor och björkris. Fönstret bakom mig är helt och jag minns tydligt hur jag föll handlöst genom det för bara några sekunder sen. Orolig över händelsen ställer jag mig upp. Jag inser genast att jag inte är i den vanliga tiden, jag har kommit in i det överfallna huset och har dessutom rest flera hundra år bakåt i tiden.
Utanför hörs röster och mummel. Någon ropar något ohörbart och pekar in genom fönstret på motsatta sida av rummet. Jag ser hans ögon, mörka, svarta och fulla av hat. Flera män rusar genast in genom dörren som står öppen. De har på sig rena skjortor och deras hår är prydligt kammat bakåt. När det ser mig ropar de högt.
- Det är hon, det är hon som tog silverskeden!
En av männen kastar sig fram mot mig och brottar ner mig på golvet. Hans äckliga andedräkt slår emot mig. Jag skriker eftersom att jag vet att dem fångat in fel flicka.
- Sätt henne på vagnen och kör bort henne till stenhuset, säger en man som står bakom mig. Hans röst är mörk och stadig när han skattar hånfullt. Männen, som jag gissar är fem stycken, lyfter ut mig ur huset och ut på en gårdsplan. Jag skriker oavbrutet och sparkas och bits, tills mannen med de svarta ögonen slår till mig i ansiktet. Jag biter mig i läppen för att inte börja gråta.
Människorna på gården ser irriterat på mig, men jag har ingen aning om varför. En kvinna med långt brunt hår spottar mig i ansiktet och genast regnar det spottsalvor mot mitt ansikte från resten av människorna. De mumlas, men tillräckligt högt så att jag ska höra.
- Ush, en sådan unge! Hur hon inget vett i sig?
- Hon kommer att ångra det här.
- Äckliga flicka som inte vet vad som är hennes och någon annans!
Jag hinner se en skymt av en sjö med badande barn i innan någon sätter en huva över mitt huvud. Av ljudet att dömma sitter jag på ett flak till en hästvagn. Färden blir skumpig till stället som mannen kallade stenhuset.
Hästen gnäggar till och vi stannar tvärt. Det har blivit kyligare men jag tror ändå inte att jag åkt mer än i en kvart. Jag blir kastad av flaket och stapplar in mot en tyst gård. De drar av mig huvan samtidigt som jag snubblar in i huset. Det enda jag ser är sten. Väggarna är kala och rummen ekar tomma. Det tar ett tag innan jag lägger märke till alla barn som trycker sig mot väggarna. Deras hår är slitet och kläderna smälter nästan in i de gråa stenväggarna. Jag ser i ögonvrån hur två enäggstvillingar flätar varandras trassliga hår. Jag sätter mig bredvid dem, men en man drar genast upp mig och pressar sitt fula ansikte nära mitt.
- Du kommer ett få sitta här ett tag, så du kan börja vänja dig vid att vistas med de här krypen.
Han ser menade på de rädda barnen.
- Att ta silverskedar är inte fint, lilla fröken. När någon kommer och frågar efter dig kommer du att få gå.
Det sista viskar han för att förtydliga att han är den som bestämmer.
- Vissa av krypen här inne har suttit här i tre år!
Medan han går ut till hästen skrattar han hånfullt. Jag ser honom lämna den kala gården och jag sätter mig i ett hörn.
En av enäggstvillingarna bryter tystnaden men att ställa mig en fråga. Hon kryper fram till mig och viskar i mitt högra öra:
- Tog du verkligen en silversked?
Jag blir skrämd över att hon tror att jag är en tjuv och ryggar tillbaka. Hennes ögen är tomma och även de har blivit färgade som de gråa stenhuset. Kläderna som hon bär är enkla; en urtvättad tröja och en smutsig kjol av tunt bomull. En noggrann fläta av svart hår vilar över hennes axel. Hennes ansikte är fullt av ärr och bett.
- Nejdå, de har tagit fel flicka. Jag hör inte hemma här.
Tvillingen fnyser och lutar sig mot väggen.
- Jag heter Misa och min syster heter Maj. Vi vet att du inte borde vara i denna värld.
Jag spärrar upp mina ögon och tror än en gång att jag blivit galen. Men Misa berättar för mig hur hon och hennes syster blev tagan till stenhuset för att deras mamma var en häxa och att de kan blanda alla möjliga sorters trolldrycker. När hon är klar fyller den andra tvillingen i att jag måste ta mig tillbaka till den första plats som jag minns från denna världen. Jag vet alldelles säkert att det var fönsterrutan i huset vid sjön. Jag reser mig upp men får en mindre chock när jag ser att ett galler sitter framför varje glugg i stenväggen. Utanför dörren vaktar en blodtörstig hund.
- Hur kommer jag ut? skriker jag hysteriskt och märker att de andra barnen ser oroligt på mig.
- Vi måste hypnotisera hunden först, svarar Maj lungt och drar sig närmare stället där en dörr borde suttit.
Hon ställer sig upp och vänder huvudet mot hunden som skäller. Men sedan tystnar den långsamt och plötsligt blir hundens blick tom. Hunden ser otroligt ynklig ut där han står, och jag känner att jag plötsligt har mod att springa hela vägen tillbaka. Jag ser på Maj som har vänt sig om och ser på Misa. Jag hade inte märkta att även hon hypnotiserade någon. Till min förskräckelse är det mig som hon nu släpper ögonen från och sakta går det upp för mig att mitt nyfunna mod kommer från hennes häxlika krafter.
De övriga barnen ser nyfiket på mig när jag lämnar stenhuset. Jag hade frågat Misa och Maj varför det hjälpte mig, en virrig flicka i fel värld.
- Det är sådant vi gör, hade Maj svarat.
- Och du var ju oskyldig, inte sant? sa Misa lite retfullt.
Jag springer det snabbaste jag kan genom skogen och försöker att komma ihåg hur vagnen svängde på väg till stenhuset. Den närmaste vägen måste vara att springa rakt mot söder i stället för att följa vägen så jag hoppar över stenar, och duckar under farligt utstickande grenar. Halvt om halvt snubblar jag nerför en backe, och så ser jag det lilla huset. Utifrån ser det nästan hemtrevligt ut. Jag springer den sista biten. Misa hade varnat mig om att portalen tillbaka kunde stängas.
- Kom igen då, Annie! peppar jag mig själv när jag springer förbi husknutten.
Till min besvikelse ser jag att vägen in genom dörr en inte kommer att bli lätt. Massor med människor sitter på gräsmattan och skrattar och sjunger. Jag vet att jag bara har en chans att komma tillbaka. Det skrämmer mig att inte veta vad som händer om jag blir fast i denna värld. Jag kastar mig fram, förbi en man och springer sedan sick-sack mellan småbarns händer och fötter. I ögonvrån märker jag hur flera människor reser sig och ropar åt mig att stanna. Just som jag kommer in i huset igen börjar världen snurra. Färgerna blandas ihop och jag springer den sista biten fram till glaset och kastar mig fram, samtidigt som jag känner ett sug i mina ben. Glassplitter flyger omkring mig och jag känner hur jag river upp min underarm. Blod och färger virvlar runt i någon sekund innan jag landar på marken.
Det har slutat regna och jag ser solen genom lövverket över mig. I tankar om en annan värld långt här ifrån reser jag mig upp tittar på fönstret som jag minns som sprucket. Men det är helt. I förvirring ser jag hur jag har ett ärr på min underarm.
(Bilderna är tagna av mig)
