"Det löser sig sa hon som sket i vasken"- avslutningstal

En stjärna. En glimrande, lysande, skimrande stjärna. Allt hängde på det där klistermärket. Mitt 10-åriga jag tjöt av glädje när matte-diagnosen om räta och trubbiga vinklar, som var så viktigt,kom tillbaka och stjärnan lyste i hörnet. All bekräftelse rymdes i den lilla, lilla stjärnan som ändå var så stor, så stor för mig. Stjärnan var beviset på att någon såg min prestation och det gav lite hopp om min existens. Under dessa nio år har stjärnor, klistermärken och hejarrop följt oss för att visa ett vi kunde, att vi hade kraften att klara av grundskolan!!! Men när de sista åren av grundskolan närmade sig blev stjärnorna svagare, mer svårttydda och glesare.

-Ja, ja jag vet! Att sluta grundskolan och börja gymnasiet handlar om att se verkligheten, att gå rakt på sak, att inte bli daltad med och att bryta sig loss, men visst vill vi inte lämna stjärnorna. Även om vi blivit för gamla för de, betyder de inte att vi inte uppskattar de. Jag tror att dessa glimtar av bekräftelse har kommit till oss under de sista tre sista åren i andra former än som stjärnor.
Som den gången då Åsa sa att vi var den bästa gruppen hon hade i slöjd, det var formidabelt. Eller som när Birgitta sa att hon såg fram emot att ha vår grupp på fredagar, det var fantastiskt. Som när Gert en gång sa på mitt utvecklingssamtal ”det var tur att du hamnade i b-klassen, ni är den bästa utav de två parallellerna” Det var fenomenalt!

 Först var vi 7b, sedan 8b, och till slut 9b, samma elever, olika stadier i tonårstrotsen, konstant tumult För vi har inte varit en foglig klass. Visst är jag inte ensam om att säga att kaos togs till en ny nivå när vi gick från 6:an till 7:an, och att arbetsro förhoppningsvis och med största möjlihet kommer att tas till en annan division när vi kommer till gymnasiet. Just för att vår vardag varit en enda stor röra av flygande suddigum, krossade datorskärmar och en hojtandes Monica, har stjärnornas ljusglimtarna i vardagen verkligen lyst upp.

 Det ordnar sig.
Det löser sig.
Det fixar sig tillslut.
Det verkar vara det som vi har intalat oss själv under dessa tre år. Kanske har till och med Monica rätt när hon säger ”det löser sig sa hon som sket i vasken”. För hur många gånger har inte allt varit skit, och hur många gånger har vi inte rest oss upp och kämpat? Jag tror att det är på grund av de små stjärnorna, de små glimtarna av hopp som gjort att det löst sig och varit okej att allt annat blivit sådär i vår klass. Vi gav aldrig upp hoppet utan såg bara det som verkligen lyste upp vår vardag, och som gav oss kraft att fortsätta trots en massa massa skäll och trots att vi varit en väldigt, väldigt jobbig klass. En stjärna på mattediagonosen som 10 åring eller en klapp på axeln av matteläraren i nian, det spelar ingen roll, båda får oss att orka gå vidare och stå ut tre år här.

Det löser sig tillslut! Det löser sig om man inte förlorar hoppet. Kom ihåg det, alla överlevare från Gunnesboskolan, kom ihåg att inte leta efter skiten i vasken utan efter stjärnorna på proven och stjärnorna i himlen.