Den mörka rosen

Vinden ven utanför fönstret. Träväggarna knakade och kylan trängde in mellan dörrkarmen och väggen. Jag rullade över på rygg för att väcka min bror, men till min förvåning var sängen tom.

Vi jobbade på åkern hos Herr Björkman. Vi ville egentligen flytta in till staden och öppna ett snickeri. Men eftersom jag och Alfrid hade lämnat mor och far innan vi båda fyllt fjorton hade vi inte haft råd att hyra ett rum i staden, och än mindre en butik. Alfrid hade lovat att en dag skulle vi ge oss av och starta eget och bilda våra familjer, men desto fler år som vi blev kvar på herrgården hade jag insett att det bara var en dröm att bli snickare.

Jag föddes i oxens stjärntecken 1792 i ett litet torp i Skåne. I den närmsta byn kände alla varandra och ärlighet var det enda som varade. Vi var aldrig särskilt mycket i byn eftersom far och mor skötte alla sysslor på gården själva utan hjälp från pigor eller drängar, och de handlade aldrig någon mat från marknaden inne i byn. De få gånger som vi närmade oss byn var varje tredje söndag, för att besöka kyrkan. Prästen talade om kärlek och vänskap, om respekt och givmildhet. Jag minns att jag och mina syskon skrattade, men nu i efterhand vet jag vad orden betyder och vilken mening de har.

Jag reste mig upp från den halmklädda bädden och såg mig omkring i rummet: Brasan, byrån, tvättstället, och fönstret stod i kallt ljus från den skygga solen. Min blick dröjde kvar vid fönsterrutan och ut på åkern. Alfrid stod ute på fältet med ryggen mot den hårda vinden och runt hans vader strök vitfrostig morgondimma. Han hackade med spaden i den frusna jorden för att gräva upp de sista rödbetorna. Hans röda hår virvlade runt hans huvud och han fick hår i ansiktet. Min andedräkt speglade ånga på den smutsiga rutan och immade glaset. Jag började fundera på dagens sysslor som skulle utföras; eftersom Alfrid redan var ute på åkern var det bättre att jag begav mig till stallet för att ta ut hästarna. Jag gick med stela steg över de kalla golvet mot brasan för att lägga i en ny vedbit. Elden sprakade nu muntert och lyste upp rummet i en gul ton som fick mig att tänka på rapsen. Med sommaren i tankarna drog jag på mig en stickad tröja och steg ut i den friska morgonen.

Min mor gav mig namnet Oskar Emanuel Svensson, efter min far, Sven Emanuelsson. Hon dog när jag var fem år. Det var en kall vinter och hon hade fött min syster Ullrika. Jag satt utanför huset i den iskalla snön när far kom ut och kramade mig. Jag grät ner i hans rock och han torkade min kind från tårar. Hans värme och kärlek var lugnande även om sorgen trängde in och kylde mitt hjärta. Ibland när jag tänker tillbaka på den dagen får jag en klump i magen, för det var trots allt den eftermiddagen som gjorde att vi fick lämna huset. Jag var bara fem, Alfrid bara sex. Några år efter det hemska året, när jag skulle fylla tretton blev vi utskickade ur huset. Vi hade alltid haft det lite knapert med mat men när mor dog blev arbetsstyrkan halverad, det var inte alltid som vi kunde få mat på bordet även om alla hjälpte till.

Far ansåg att vi var redo att ge oss av. Mina andra äldre syskon hade redan lämnat den lilla gården, en efter en hade de gått nerför vägen mot byn. Vårt första försök till arbete var på herrgården som låg några mil därifrån. Vi fick stanna där och bo i ett hus med ett rum och turas om att arbeta på åkern och i stallet. Det bästa av allt var att vi fick en slant för jobbet, att vi var lediga på söndagarna och att jag var tillsammans med min bror.

Det var på den gårdsplanen som jag nu stod och skyfflade hö på, som jag tre år tidigare hade stått och sökt jobb som dräng. Aprils första varma solstrålar värmde på mina axlar och den lustiga känslan av medgång och lycka spreds genom mig.
De tre stora ladugårdarna som stod mot öster badade i ljus och jag påminde mig själv om att jag skulle måla om väggarna eftersom de bleknat. Storbondens hus låg lika pampigt som förr lite längre upp på kullen, därifrån han hade god uppsikt över hur hans pigor och drängar jobbade. Rädd för att han skulle komma ut och slå mig, fortsatte jag med arbetet med en viss tanke om orättvisa i huvudet.
- Vi har fått brev från far, pustade Alfrid och skyfflade ett nytt lass hö mot högen som vi bildat under förmiddagen.
- Jaha, svarade jag och satte mig ner på en av stenarna som stod lutade mot gaveln.
Det var ett tag sedan vi hade hört från de och det glädje att veta att de fortfarande tänkte på oss.
- Vad stod det då?
Jag och Alfrid hade fått lära oss att läsa och skriva när vi gick i kyrkan. Klockaren och prästen hade varit väldigt noggranna med att alla i bygden skulle känna till de svenska språket.
- Ullrika ska lämna gården och bli piga hos en bonde. Jag antar att far kommer att sälja gården och flytta in till staden.
Jag nickade och pustade ut, både för att vila från arbetet och för att nyheterna om far och vår syster Ullrika var goda.

Jag skulle just resa mig upp när två flickor kom in på gården från landsvägen. De stannade vid knuten på lagården och såg sig omkring över gårdsplanen. Den ena hade långt ljust hår i två flätor som hon fäst ändarna bakom öronen. Hon hade ljusblå ögon och hon bar en smutsig klänning i en beige ton. I handen höll hon en liten säck i samma färg.
Den andra flickan hade mörka drag med mörkt lockigt hår. Hennes ögon var djupa och hon hade en ljusröd klänning och en grå sliten kofta över det. De stod tillsammans och fnissade. Jag blev röd om kinderna men ställde mig upp för att gå fram till de. Jag slätade ut min skjorta från väck där smuts hade samlats under dagens arbete.
- Goddag, kan jag hjälpa er? Jag pratade trots min nervositet med god och stadig röst. Men att se ut som en stilig man var inte så lätt när mina byxor var nerstänkta med koskit.
Alfrid hade lutat sin högaffel mot husväggen och också kommit fram till de två flickorna.  Han torkade av sig smutsen från händerna på byxorna innan han sträckt fram handen för att hälsa. Flickan med det lockiga håret sträckte blygsamt fram sin högerhand och skakade hans.
- Märta, och det här är min syster Johanna.
Systern log mot mig och plötsligt började jag tycka att Johanna var det finaste namn som fanns.
- Alfrid, och detta är min lillebror Oskar.
Jag log mot Johanna igen. Hon var det vackraste som jag någonsin set.

Jag skulle just sträcka fram min hand och fråga varför de var här när porten till storbondens hus öppnades. Herr Björkman kom ut med ett bestämt min men mjuknade upp när han såg Märta och Johanna. Jag plockade upp högaffeln för att börja och skyffla hö igen men Björkman tog ett hårt tag om min arm och drog mig tillbaka.
- Du ska inte röra de här flickorna med dina fula feta fingrar.
Han såg på mig med elaka ögon men bytte uttryck till att jag inte var vid mitt fulla stånd när han vände sig till Märta och Johanna. Flickorna besvarade hans blick med ett osäkert leende.
- Jag sak ge dig några förtjänade slag, bara för rättvisans skull, fortsatte Björkman och kavlade upp ärmarna på hans vita skjorta.
Han lyfte sin stora näve mot mitt ansikte och slog mig två gånger över kinden. Det sved och brände, som om min kind tagit eld och jag tyckte att de var så orättvis att han ens vågade slå mig, jag som alltid gjorde arbetet bra. Hans ögon var stora och kokade av ilska när han en en gång drämde med sin hand över min kind med sådan kraft att jag vacklade till och trillade. Jag snurrade runt ett varv i luften innan jag landade med min blödande kind mot halmen som var torr av smuts och grus. Min kind bultade våldsamt, likaså mitt hjärta och de skamsna sekunderna var långa som år. Jag hörde hur Johanna flämtade till och tog några steg fram mot mig.

När jag tittade upp igen hade flera drängar och pigor stannat upp ur sitt arbete och kommit ut på gårdsplanen. Det kändes dumt att bli betraktad liggande på marken, som en svag höna som inte visste vem räven var.
Jag drog med min hand över min ömma kind och kände två små repor i skinnet. Mina fingertoppar täcktes med blod men jag låtsades inte om de. Jag skämdes för mycket för att våga se på varken storbonden eller på flickorna så jag såg med förtvivlad blick på Alfrid. De var ofta jag eller han blev slagna, med varje gång gjorde lika ont.
Alfrid drog upp mig på fötter igen. Jag tittade upp på arbetarna på gårdsplanen. De såg skrämda ut och började dra sig tillbaka. Flickorna stod några meter ifrån mig såg medlidande ut, och även de lite skrämda. Herr Björkman såg trotsig ut, och jag tyckte att jag såg ett ljus av tillfredsställande i hans blick. Han vände sig mot flickorna och hans ansikte antog ett stelt leende och rösten var mjuk men fortfarande mörk när han talade:
- Ursäktar att ni behövde bevittna det där. Vad sägs om att ta en kopp te och prata en stund?
Han visade de före in huset och stängde porten med en smäll som fick de sista drängarna som stått kvar på gårdsplanen att ivrigt återgå till arbetet. Jag såg snopet på platsen där Johanna och Märta stått. Hur blev det så fel?
Alfrid räckte mig min högaffel som att säga att även jag skulle återgå till arbetet och lämna drömmen.

Resten av förmiddagen flöt på under tystnad och vi lagade råggröt ute i ladugårds-rummet.
Efter att jag hade huggt ved fick jag en stund över och gick upp på höstacken. Doften av torkat gräs fyllde mina näsborrar och jag kröp upp i ett av hörnen där jag sträckte ut mig i halmen. En katt kom blygsamt och gjorde mig sällskap. Min rygg värkte efter de hårda arbetet och jag såg ut genom den öppna gavelväggen ut över gården och bondens ägor. De yngsta pigorna hängde tvätt utmed en solig vägg. I hörnet stod drängar som tog en otillåten paus från arbetet och fler drängar ledde ut hästar i hagen. Landsvägen slingrade sig och övergick i skuggor från skogen nere vid bäcken. Trädtopparna glödde röda från den rubin-färgade horisonten och skogen bredde ut sig som ett täcke av rött sammet.  

Efter dagar av sittande här på höbacken visste jag att det var en säker plats att vila sig på.
Mina tankar gick till den där flickan Johanna som anlänt till gården under förmiddagen. Jag hade sett henne när hon mjölkade korna, men till min förfäran hade hon haft andra drängar vid sin sida som nyfiket försökte hjälpa henne. Jag blev varm i hela kroppen men lämnade frågan om varför oberörd. Kanske var det eftersom att jag redan visste svaret eller för att jag skämdes för mycket för att erkänna detta faktum. Inom mig brottades jag av  ett annan hemsk faktum: hon var en av pigorna på gården! Hur skulle det se ut om hon och jag träffades själva?! Jag skulle tappa fokus från mitt arbete och när väl någon avslöjade oss skulle storbonden aga mig tills jag bad om nåd.
Den varma och pirrande känslan var fortfarande kvar och flög runt i mig som en fri fågel.
- Även fast att detta hemska liv sätter sina spår...
Jag la menande handen på min upprivna kind, och fortsatte att resonera kring livet med det stillsamma katten.
-... så finns det glimtar av solen där ibland!
Katten jamade avlägset och jag kliade den bakom örat för att ge lite kärlek tillbaka.



-Jaså minsann! En latmask till dräng, inte sant!
Rummet var mörk, fastän ljuset från himlen sken igenom mina ögonlock. Det luktade jord, och det var kallt. Det välbekanta ljudet frän regnet som vrakade ner fyllde mina öron och tvingade mig att öppna mina trötta ögon. Framför mig stod en bastant man med stövlar. Ljuset från himlen i bakgrunden gjorde att bra kunde urskilja konturerna av mannan, men den mörka rösten var svår att ta miste om.
I väntan på att få höra domen för min tupplur slickade jag mig nervöst på mina torra läppar och försökte få fram någonting att säga. Som om han hade läst mina tankar svarade han genas:
- Nä, nä, nä, det där, min pojke, var ingen tupplur. Inte nog med att tu sluppit undan halva gårdagens arbete och den här morgonens med, så har du även glömt vad jag sa till dig att göra.
Jag letade desperat i mina minnen och tittade runt i rummet för att hitta något som kunde påminna mig om en viktig uppgift. Jag förblev oviss men svarade ändå, som jag senare förstod att jag skulle låtit bli.
- Lasta hö till kossorna?
- Din dumma unge! Har du glömt det med, va?

Hans hand for ur fickan på hans väst och slog mig hårt över min kind. Jag kände hur ruvorna trillade bort och visste att det bara var början av många slag och sparkar.
Björkman lugnade sig lite för att fortsätta sin hotfulla mening:
- Jag sa åt dig att du skulle måla gaveln på stor ladan, och om din tröga lilla hjärna har förstått att det regnar så vet du också att det inte går att måla i det här vädret.
Jag kravlade mig upp i det mjuka höet som varit min bedd under natten. Mina ögon började vänja sig av det gråa ljust och jag såg nu tydligt storbondens ansikte. I hans buskiga mustasch pärlade sig sköra vattendroppar, som absolut inte passade till ilskan i hans ögon. Vid hans tinning pulserade en blodådra som var väldigt nära sin bristnings punkt.

Jag höll tyst från att fråga något mer. Istället fick jag Björkmans sprit-stinkande andedräkt i ansiktet när han tog tag i min krage och drog sig till mig. Sekunderna tickade förbi i den spända tystnaden där bara Björkmans flåsande och regnets smatter hördes. Andra hade nog skämts över att sovit på höstacken under natten och missat arbete, men jag skämdes varken eller tyckte att storbonden hade rätt att behandla mig som skräp.
Greppet om min krage hårdnade när han såg i min ögon att jag trotsade hans ord. Han såg in i mina ögon för att förtydliga att han kunde stå här så länge som behövdes för mig att förstå att jag skulle uppföra mig. Han ruskade mig kraftigt så att flugorna som samlats på min smutsiga skjorta flydde ut i regnet.
Som om Björkman fått en instinkt att jag inte var värd att hålla i, släppte han mig. Han svor högt innan han klättrade nerför stegen.
Jag pustade ut, men visste att detta inte var slutet utan snarare början på dagens uppläxning.

Jag klättrade ner för den branta trätrappan som vinglade farligt vid tyngden av min kropp. Jag hoppade över den sista pinnen och började ivrigt leta mig ut ur ladan, i hopp om att inte stöta på någon tidig morgon arbetare. Mina plan var nästan fullföljd men när nästan var framme vid ladugårds dörren stötte jag på ett krulligt brunt hår. Jag stötte ihop med Märta när vi båda rundade en kärra och jag grep tag i hennes armar och hon i min axel. Mina gråblå ögon mötte hennes en kort sekund men släppte varandra genast med att vänskapligt leende på läpparna. Vi var jämnlång, och det förvånade mig eftersom jag med min långsmala, rangliga kropp oftast var längre än många, framför allt flickor. Hon strök håret bakom öronen och fick bråttom att springa förbi mig ut på den leriga gårdsplanen.

När jag vände mig om igen för att plocka upp min keps som jag tappat såg jag Johanna. Hon kom emot mig och hon log. Samma fågel som eftermiddagen innan hade flugit inom mig, virvlade omkring på samma sätt när jag såg henne. Hon bar en ljusgrå kjol och en beige blus som hade gräsfläckar på sig. Det ljusa håret hängde nerför hennes axlar och det var fullt av jord. Jag böjde mig ner för att ta upp min keps men Johanna var snabbt där och tog upp den och räckte mig den. I hennes iver att hjälpa mig välte hon omkull ett spann med mjölk som hon ställt vid sina fötter. Den ljumma mjölken flöt ut över jordgolvet och blandades med överblivet hö. Hon räckte mig min keps och sprang sedan med förfärad min över golvet för att resa hinken och rädda den sista mjölken.

Några kattungar hade blygsamt smugit fram och slickade ivrigt i sig mjölken med deras små tungor. Johanna brast i tårar och gömde sitt ansikte i sina händer. I förvirring la jag armen om henne och ledde henne bort mot en träbänk. Vi satte oss ner och jag försökte trösta henne men vår knappa vänskap hindrade mig från att krama henne.
- Jag är värdelös, helt meningslös. Jag bara förstör. Se bara hur klantig jag är!
- Du är inte meningslös.
Johanna snyftade fortfarande och nu hade hon vänt sitt huvud mot mitt bröst så att hennes tårar föll på min skjorta.
- Jo, det är jag visste.
Fler katter hade kommit fram till den lilla mjölkpölen som nu började rinna ut mot den leriga gårdsplanen.
- Någon uppskattar det i alla fall, sa jag och knyckte med huvudet mot det dussintal katter som drack så mycket de orkade.
Hon log igen och hela mina värld snurrade.

Efter några minuters lyssnande till regnets smatter reste hon sig och sa att hon skulle mjölka igen. Jag erbjöd mig att hjälpa henne och hon tillät mig att komma in i hennes bås där korna stod. Livet lekte med mig, det kändes så lätt att sitt där och prata om drömmar.
- Det har aldrig varit så här kul att mjölka en ko, fnissade Johanna.
När vi hade skrattat oavbrutet i flera timmar började regnet utanför att avta.
- Har du någonsin tänkt på att flytta har ifrån? Även fast att jag nyss kommit hit så har jag märkt att det inte riktigt är min grej.
Vi skrattade båda eftersom vi syftade på den spillda mjölken.
- Jag skulle mer än gärna lämna gården, men det finns inga möjligheter att flytta till staden. Min far tänker sälja vår gamla gård så från och med nästa månad så blir detta mitt hem, vare sej jag vill det eller ej. Jag ljuger om jag säger att jag trivs här, men staden känns skrämmande.
-Jag vet, att känna sig stressad för att tiden rinner iväg gör mig tokig. Någon dag ska jag visa att jag inte bara är en slav, jag ska göra skillnad och bygga upp ett riktigt liv. Men varje gång som man tror att man har sin dröm i famnen så glider den undan.
Johanna suckade.
- Vi tar ett steg i taget, svarade jag och försökte lugna hennes ångest
Jag kramade hennes hand för att säga att det var okej och att hon inte var själv.

Vi reste oss upp och tog hinkarna som var fulla med mjölk och gick ut ur båset. Gården började vakna till liv och fler arbetare kom springande genom de droppande regnet för att mjölka korna. Jag och Johanna tvekade en stund innan vi bestämde oss för att springa ut i regnet.
- Vi måste hämta kärran med tak för att kunna bära mjölken till andra sidan gården utan att den blir förstörd.
Jag nickade instämmande och tog på mig min keps. Regnet piskade och det verkade braka loss ännu mer när vi tog våra första steg ut ur ladan. Jag höll handen över ögonen för att undvika att de skulle blir vatten-fyllda. Min skjorta klibbade fast på min mage och jag plumsada i geggan.
- Vänta! skrek Johanna genom det dånande regnet. Hon tog tag i min arm och drog mig till sig.
Vi stod där i regnet som om det bara var vi två som existerade. Hon rufsade till mitt hår och jag la min runt hennes midja. Jag lutade mig fram och våra läppar möttes.

Men innan jag hann ta fler insiativ i vår snabba kärleksrelation kände jag en kall hand på min axel som drog mig bakåt. Johanna, ladan och himlen snurrade förbi tills jag låg på rygg i leran. Geggan trängde igenom min skjorta tills det att jag var inbäddad i jord och regnvatten. Någon sekund senare kände jag en känga i magen som minst knäckte två revben. Jag tog mig krampaktigt om magen och rullade ihop för att våldsamt grimasera.
Det tog mig ytterligare någon sekund att förstå den brutala sparkens syfte. I min iver att förklara mig och undankomma fler sparkar, klängde jag mig upp knä, där jag sen blev stående med gapande mun. Jag kunde inte ta till ord när jag såg den hemska scenen: Björkman drog i Johannas hår och slog henne i magen och i ansiktet. Hennes näsa var blodig, men jag kunde inte förmå bonden att sluta.
Det var mitt fel att hon plågades, eftersom det var jag som uppehållit henne under morgonen, så att hon missat arbete. Hon var oskyldig men ändå stod jag på knä i geggan och höll mig om magen och iakttog hennes våldsamma öde till skriken som ekade över gården.


Fler morgontidiga arbetare tittade ut ur ladorna runt gården. De viskade och kastade förstulna blickar mot Johanna som nu grät. En yvig hårman tittade ut ur stallet och klumpen i min hals lättade lite när jag såg att Märta komma springande. Hon höll upp sin ankel-långa kjol när hon men snabba barfota fötter rusade med förtvivlad min mot sin gråtande syster.
- Sluta, sluta! Släpp henne! Släpp!
Hon grät också och drog ilsket i Björkmans skjorta för att få honom att släppa. Han puttade ifrån henne så att hon föll ner bredvid mig. Han släppte Johanna och hon trillade ihop mellan mig och Märta.
Båda jag och hennes syster hasade fram mot henne för att hjälpa henne. Märta såg med frågande och lite skyldig min på mig och jag undvek hennes ögon.
Plötsligt var Alfrid där. Han skrek ursinnigt år storbonden som också skrek med sin djupa stämma.
Eftersom jag skyllde mig själv för detta borde jag ståt rakt upp och trotsat bonden, en allt kändes så långt bort. Smärtan i magen tilltog. Johannas blodiga ansikte och ledsna ögon förföljde mig in i det svarta mörkret.

- Stackars de båda. Jag kan inte förstå varför bonden måsta vara så hård. Alla kan göra fel. Bara det att det är hennes fösta dag gör mig orolig, tänk så vill han inte ha henne kvar, och inte mig heller. Tänk så blir Oskar mer straffad än de han blev ute på gården i morse, han kanske till och med får söka sig till en annan mark och bonde. Om han blir förföljd av länsman så måste jag skylla på Johanna, och hennes känslor för honom!
- Det är ingens fel, Märta, ingens! Nu blev det som det blev, och vi får hoppas att ingen av oss får ta mer skada än de som har hänt.
- Vad menar du? Tror du att du också kommer att få lida av våra syskons drama?
- Jag skrek till Björkman att han var en orättvis skitstövel. Jag kommer knappast undan med en spark på smalbenet!
Jag hörde att rösternas avstånd till sängen jag låg i skiftade och jag förstod att de gick runt i rummet. De värkte i min rygg när jag försökte resa mig upp, men gav upp försöket när jag kände en obehaglig känsla av att sväva. Rummet låg i mörker men stearinljusens sken speglades i de svarta fönsterrutorna och spred ett varmt gult ljus. Min suddiga spegelbild i rutan tittade tillbaka på mig. Den starka och kompakta spritlukten trängde igenom en smutsig doft av jord och regn. Jag njöt av den mjuka madrassen som var den raka motsatsen till den hårda halmbädden jag var van att sova på.
- Oskar, hur känner du dig?
Märta sprang runt en av de andra sängarna som stod i rummet och skyndade med oroad min till min sängkant. Hon tog en kudde från sängen bredvid och satte under min nacke. En strålande smärta letade sig upp till min axel och gjorde mig stum: jag öppnade min mun men med den brinnande smärtan slukade mina ord, och jag antog att hon såg hur jag mådde.
Även Alfrid kom och satte sig på en liten pall bredvid mig, han hade stått i ett mörkt hörn när jag först vaknat. Samtalet vi förde var under dystra förhållande. Jag fick upplysningar om att Johanna inte hade vaknat sedan hon somnade före lunch. Hon låg några sängar bort och det ända jag såg var hennes blonda hår som skymde hennes ansikte. Jag åt lite bröd och drack den ljumma mjölken som gav mig ett obehagligt påminnelse om förmiddagen. Johanna vaknade inte upp under kvällen men hon stönade och pratade i osammanhängande meningar fram mot midnatt. Jag sov också oroligt med en värk i hela kroppen. Mina drömmar handlade om en jätte katt som åt upp Johanna medan hon badade i en damm av mjölk.

Mina framtidsplaner såg mörkare ut än någonsin. Hur skulle jag ens kunna stanna på denna gård, som jag ändå lutat mig tillbaka på känt mig trygg på. Det ända som jag visset skulle kanske ryckas undan mig, och det för att jag inte skötte mitt arbete.
Jag satt på bryggan i eftermiddags diset i ett inte alltför perfekt väder. Det var rått i luften kylan kröp på mig under min skjorta. April hade varit en förvånande månad, vädret hade skiftat från strålande sol då alla på gården fick tid till att ta sig ett tidigt och kallat sommardopp, till regn som öste ner som ett draperi framför portarna i ladugårdarna. För att summera den eländiga åkern och bygget av den nya ladan, hade jag dragit på mig en underlig känsla av skamhet och frihet.
Jag kände mig tom. Vad kunde bli värre än det här? Botten var nådd, all luft hade gått ur mig denna morgonen när Alfrid hade kommit in i sovsalen och överraskat mig med basviken-het.

Dammens yta krusade sig i vinden som svepte över marken. Den gråa himlen kastade sin dystra färg tillbaka på vattnet. Några änder simmade vid strandkanten och åt av det torra vassen.
Skogen reste sig som en mörk vägg och slukade ljuset. På den gröna gräsmattan sprang en hund och lägre bort tuggade getterna i sig mat.
Det kunde varit fint här, men för mina ögon fanns det inget vackert över den gråa vyen. Längre bort låg låga kullar där svartvita kossor stod.

Jag vände mig om vid ljudet av röster och smärtan i axeln blommade upp och som en eld.
Alfrid, Johanna och Märta gick nerför den sluttande kullen under enstaka ord. Det var enkelt att säga att de också tyckte att livet var hopplöst. Min bror log ett kallt leende till mig och för första gången kände jag mig övergiven av min bror. Han tyckte att det var mitt fel att han inte fick jobba kvar, och aldrig förr hade Alfrid skyllt på mig. Han brukade alltid säga att det var okej och skylla sig själv för de misstag som jag gjorde. Men allt var annorlunda den här gången, kanske insåg han också att våra drömma låg långt bort, alldeles för långt bort för att våga sig på att pröva den.
De tystnade när de kom nära mig.
- Vi ska lämna er ifred, sa Märta och gav Johanna en menande blick.
Alfrid mumlade något ohörbart och släntade efter Märta innan hon han ge några invändningar
De satte sig under några träd, där han var snabb med att kasta lömska blickar åt mitt håll.
Johanna gick över den blöta bryggan och satte sig på kanten bredvid mig. Hon hade rivsår i ansiktet och i pannan bultade ett lila blåmärke. Hon kramade min han hand, och jag kramade tillbaka, rädd för vad som skulle komma härnäst. Hennes ögon var blanka och en tår trillade nerför hennes kind. Att se henne gråta gjorde att jag själv var nära gråtpunkten.
- Vi hade bara känt varandra två dygn men vi hade upplevt så mycket.
Några sekunder senare omfamnade vi varandra i en varm kram i sprutande tårar. Hon viskade förlåt i mitt öre en jag kände mig bara ännu mer skamsen nu när hon trodde att det var hennes fel att Alfrid inte fick vara kvar på gården. Jag drog handen genom hennes toviga hår och kände en plötslig trygghet att vara i hennes famn.
- Jag och Märta får inte heller stanna! Vi måste ge oss av när maj börjar!
Mitt hjärta sjönk ännu en lite bit ner. Jag som trodde att det inte kunde komma fler motgångar, fick nu veta att det var fel. Jag gillade Johanna och hennes syster Märta, och även om jag inte ville erkänna det så älskade jag också min bror.
Jag kikade över Johannas axel, och till min förfäran grät också de som satt under trädet. Alfrid kramade Märta och jag mötte hans blick. Han nickade mot mig och log ett kort leende, som för att säga att jag var förlåten.
- Vi tänkte gå in mot staden, där kan vi kanske hyra ett rum för fyra, och sen söka jobb på en fabrik!
Johanna torkade bort sina tårar och svalde djupt för att få rösten att låta uppmuntrande. Men mina tankar hade stött på ett fel i denna plan att bege sig till staden.
- Ett rum för fyra?
Hon nickade mot mig och ville att jag skulle fortsätta mina funderingar. Hon letade i min blick för att förstå mitt bekymmer. Ett förfärad och besviken min letade sig fram i hennes ansikte. Hon slog handen för munnen i ett försök att kväva en flämtning.
- Jag måste rymma för att kunna följa med er!
Tårarna hotade i både mina och Johannas ögon och åter igen kastade hon sig i min famn och jag var mer än tacksam för att jag kunde snyfta ner i hennes hår.
Våra förärade rop och snyftningar fick Alfrid och Märta att titta åt vårt håll igen. Jag vinkade  hit dem. Han reste sig och drog upp Märta. De småpratade med dämpade röster medan de närmade sig oss. Märtas kinder var blöta, likaså Alfrids. Han satte sig ner bredvid mig min på min högra sida.
- Berätta du, snyftade Johanna och la armen runt hennes systers axel.
Jag svalde, beredd för att snart se deras besvikna ansikten.
- Jag kan inte följa med på er resa till staden.
Alfrid gav systrarna en menande blick
- Varför inte, Oskar?
Hans mörka röst lät faderlig men också uppgiven och upphetsad. Han hade glömt att han var arg på mig och nu la han en varm hand på min axel.
- Ingen av er tre får jobba kvar på gården, men jag måste jobba här. Om ni åker in till staden och jag följer med, så bryter jag mot lagen och länsman kommer komma efter mig. Bonden kommer att skriva till far.
Jag såg med menande blick på Alfrid för att han skulle förstå hur far skulle reagera.

Vi kom överens om att vi skulle packa för att ge oss av fyra dager där efter. Systrarna skulle knycka lite mjölk varje gång de mjölkade, och Alfrid skulle ta mat ur skafferiet och vete ur balarna i ladan. Min uppgift hade vi lämnat ute när vi la upp vår plan. Alla tre hade förstått att jag inte kunde ge mig av för än bonden vägrade att ha mig kvar. Jag väntade på att Björkman skulle kalla upp mig till huset och säga att jg inte fick jobba där mer, men till min stora besvikelse ropade han aldrig till sig mig.
De timmar som jag satt på höskullen tänkte jag på vad som väntade i staden. Skulle allting bli som vi trott eller skulle vi gå skilda vägar med systrarna. Alfrid hade sagt att jag skulle följa med dem även om jag var tvungen att fly. Jag träffade Björkman två gånger de följande dagarna. Jag var noggrann med att slarva med mitt arbete, så att han såg att jag inte skötte mig.

Men kvällen innan Alfrid, Märta och Johanna skulle ge sig av, hade inte bonden sagt att jag skulle sluta som dräng. Vi hade fått vår lilla lön för den månaden och våra tygkassar stod lutade mot vägg i våra rum. Allting var klart för att söka ett nytt liv, ett bättre liv med  nya möjligheter. Alfrids drömmar sträckte sig så långt ifrån de liv vi hade nu att jag blev orolig för framtiden och de som inte var förutsagt.

Jag satt på halmbädden i vårt rum och plockade bland mina tillhörigheter. De lilla intyget från prästen som sa ett jag kunde läsa och skriva låg i hopvikt bredvid en sten i mörkrött som min mor gav mig samma år som hon dog. I den askgrå asken som inte var större än min hand, låg några jordgubbs-karameller inlindade i vitt papper och en träbit med mina initialer inristade. Karamellerna var från marknaden den våren då jag fyllde sju. Varje gång jag öppnade asken sa jag till mig själv att jag borde äta upp de, eftersom de var gamla och antagligen mjuka och kletiga, men varje gång tvekade jag och lämnade karamellerna orörda. Att äta upp de skulle vara som att förstöra ett underbart minne, och godiset var inte de som satte värde på det mjuka karamellerna utan de var historien som jag mindes.

- Du har inte ångrat dig, Oskar?
Dörren öppnades och Alfrid kom in med ett knyte med bröd i famnen. Han tittade med bekymrad blick på min samling av föremål.
- Är det karameller från marknaden när du fyllde sju? Du är en sådan som sparar länge på saker!
Han log och satte sig bredvid mig på sängkanten. Han närvaro gjorde mig trygg.
Jag nickade för att konstatera att jag var en sådan som gillade när saker var som det alltid varit, då jag var trygg och inget oväntat hände. Alfrid var den raka motsatsen till mitt blyga jag, alltid glad och ivrig för nya saker, han vågade ta risker som jag skulle undvikit. Bara för att förtydliga olikheten mellan oss, så var det Alfrid, och inte jag, som hade stått upp mot Björkman och trotsat honom som en riktig man. Att nu lämna gården var som att lämna den som jag var trygg i, att börja på något nytt som var oförutsägbart. Det slog mig plötsligt att detta var den sista gången som  jag satt på bädden i eftermiddagskylan. I vanliga fall hade jag längtat här ifrån, jag hade delat min dröm med min bror. Men nu när det var sista gången som jag satt här var jag kluven och det kändes som om jag och min bror ville olika saker.
”Skulle jag stanna fastän de andra tre skulle ge sig av?”   
”Det var klart att jag skulle. Prova på något nytt och börja leva på riktigt!”
”Men det var olagligt att bryta sitt löfte med sin bonde!”
”Du har jobbat ut ditt löfte, två år var vad vi sa, men detta är vårt tredje år.”
”Jag ger mig inte av.”
”Du måste, annars är du feg.”
Dialogen om för och nackdelar bubblade i mitt huvud under minuterna som tickade fram. Det var mitt val, men kunde jag stanna och skiljas från min trygge bror, Märtas humor, och Johannas omtänksamhet?

Morgonen grydde utanför fönstret. Månens bleka skugga syntes på den mörkblåa himlen när jag drog på mig lager efter lager av tröjor och skjortor. Vi hade inte särskilt mycket kläder med oss, för skulle vi haft en för tung och stor packning skulle det blivit svårt att komma fram på de steniga vägarna och ojämna terrängerna. Den svaga kylan bet mig i kinderna när jag steg ut ur vårt rum till ladugården. Det var tyst, bara vindens sus i trädtopparna hördes avlägset från skogen.
Alfrid stod redan ute på gårdsplanen när jag kom ut. Systrarna stod nere vid hästhagens början och smekte hästarnas lena mular. Morgonens tidiga fågelskri hördes utanför huset.
Vi började gå nerför stigen, förbi hönshuset, svinstian, huggkubben och sjön. Jag fick den oförglömliga känslan av att gå rakt i famnen på min undergång. Allt jag visste om staden var skräckinjagande och farligt.

Johanna, Märta, Alfrid och jag gick på den steniga vägen och stannade inte förren solens rödgula klot syntes en bit över horisonten. Gräset var fuktigt av daggen men det torkade under förmiddagen och vi åt vårt bröd i en glänta i bokskogen. Ingen av oss sa någonting, alla var spända på den kommande staden. Vi fortsatte att gå i flera timmar innan något hände.
- Titta!
Johanna stannade tvärt och vi andra gjorde också halt bakom henne. Hon pekade upp mot en kulle och vi började springa, för att hinna ifatt vagnen som hon sett där en bonden satt på kuskbänken. Vid krönet till en ny kulle kunde vi skrika åt honom att stanna. Hästen som drog den rangliga vagnen var gråbrun och manen var tovig och antagligen full av löss. Bonden hette August och skulle in till staden för att sälja vetet som låg i säckar i vagnen. Smidigt hävde sig systrarna upp och satte sig på vetesäckarna, och jag och min bror satte oss på den lilla bänken som fanns på baksidan av vagnen där vi kunde se ut över den grönskande dalen.

Färden in till staden gick nästan långsammare nu när vi åkte med vagnen, eftersom att hästen fick jobba mycket för att dra upp oss alla fyra och August. Svetten glänste över pälsen när hon spände sig för att dra upp vagnen över kullarna.
Det luktade blommor och gräs, och dammet från vägen flög åt alla hål. Vagnen skumpade över småsten och bråte i eftermiddagsvärmen.

När solen nästan skulle gå ner över kullarna såg vi staden som en mörk ros mot den rosa himlen. Pirrandet i min mage tilltog och även Alfrid såg spänd ut.
- Vart ska ni ta vägen? ropade August. Han var en bonde som såg ut att fylla femtio det närmaste året.
Han hade nog inte väntat sig att vi skulle ha något svar för han var snabb med att erbjuda oss sovplats på höskullen till sin brors gård i utkanten av staden. Vi tackade och sa att vi gärna hjälpte till på broderns gård som gengäld, eftersom vi knappt hade några pengar att erbjuda, men han ville inte höra av sådant strunt.
Det är bara mänskligt vett att erbjuda sömn åt unga som vill ut på äventyr.

Den mörka rosen kom allt närmare och när vi passerade bommarna bad August oss att hoppa av.
Vid kanten av vägen stod ordningsmän och spejade mot lansvägen.
Ju längre in vi kom i rosens mitt blev husen finare, gjorda i sten med en trappa upp till dörren. Även om att mörkrets inbrott hade nått den lilla staden verkade folket roa sig lika mycket, och tröttheten som syntes i ögonen hindrade dem inte att uppleva nattens äventyr. Folk rörde sig i täta grupper för att undvika de mörka, smutsiga gränderna som vek av från huvudgatan. När dörrarna till barerna öppnades strömmade varmt ljus ut på de smutsiga kullerstenarna och glada skratt vällde ut, men slutade tvärt när dörren stängdes och gatan blev åter mörk och kall.

Johanna tog mig i handen och gick närmare mig när vi kom fram till en öppen plats.
Ett sällskap på åtta personer rörde sig över torget som låg i mitten av staden där gatorna möttes som en stjärna. De skrattade ljudligt när en av vännerna snubblade på sina trätofflor. Tanken att de var berusade stärktes när de gick förbi och ett moln av sprit kom svävande efter dem. För övrigt var torget tomt. Det var inte förrän jag spejade med blicken över torget som jag upptäckte en mörk gestalt som satt ihopkrupen mot en vägg. I ljuset från den närmaste gaslampan som satt på ett hus, såg personen ut att vara ganska liten. Innan jag hann tänka mer på saken hade Alfrid redan lämnat oss och gått fram till personen vid väggen. Han hukade sig ner och låga mumlande hördes från Alfrid och den okända ynklingen.

Ljusen i fönstren runt torget släcktes ett efter ett och jag antog att kvällen började bli sen och att den var dags att hitta Augusts brors gård innan vi blev alltför trötta. Dagens vandring hade gjort att jag fått ont i benen och alla nya intryck av staden var oerhört tröttande. Varför skulle min bror vara så nyfiken och godhjärtad i alla lägen?
När jag vände mig om igen hade Alfrid och den okända personen rest sig upp från väggen och de var på väg tillbaka till oss. När de kom närmare såg jag att det var en pojke som var några år yngre än mig som gick vid sidan av min bror. Jag hade inte upptäckt hunden som traskade vid pojkens ben innan systrarna gav till ett förtjust skrik.
- Det här är Jokern. Han ska sova på höskullen med oss i natt. Och det här är hans hund Riff.
Första intrycket av Joker var att han var en slug kille som man knappast kunde lita på. Han  hade smala, kisande ögon och framskjuten haka, låga kindben som inramade ansiktet. Medellångt ljusbrunt hår vilade tungt på hans axlar och han var smutsig från topp till tå. Jag skakade på huvudet åt tanken att en uteliggare skulle sova på samma höskull som vi.

Jokern verkade vara den typen av pojke som klarade av att göra allting själv. Hans snäsighet fick oss alla att rygga tillbaka och hunden, en strävhårig blandrast, gnydde på höskullen och nafsade efter våra tygkassar med packning, ända fram till midnatt.

Staden vaknade med buller och bång. Rop och läten från djur väckte mig långsamt i morgonljusets skarpa strålar. Efter en liten stund mindes jag var jag var, och hur jag kommit dit. Jag rullade runt för att se att allting var okej med mina kamrater och fann att pojken Jokern saknades och även hans ohyfsade jycke var försvunnen, men det till min glädje. Jag hade inte gillat Jokern den lila stunden som han var nära mig. Jag kunde inte säga att jag kände honom men han var för överlägsen och trodde visst att vi inte klarade någonting.

Men med ens blev jag orolig över hans slughet, hans snabba fingrar och de smala ögonen som bara hade sett tygkassen där vi hade våra papper och pengar. Med en hemsk tanke i åtanken kravlade jag över höet för att nå säcken. Jag knöt upp knuten och stack ner handen och rotade runt bland vår packning. I min iver hittade jag inte vår slitna pung, där vi förvarade våra pengar, men efter att ha hällt ut innehållet fann jag den med det samma. Pungen var gjord av koskinn med bruna och vita fläckar på och den hade tillhört Märtas och Johannas farfar en gång i tiden.
Jag fann att den var tom. Innehållet var borta. Nästan alla våra pengar fanns förvarade där. Vår belöning efter allt slit på gården hade nu Jokern.
- Fan också, svor jag högt, för jag ville att de andra skulle vakna.
Det ryckte i deras kroppar och de sträckte på sig. De vände sina morgontrötta ansikten mot mig och jag höll upp den tomma pungen. Tröttheten var som bortblåst och de satte sig alla tre käpprakt upp.
- Den där förbannade Jokern tog det vi hade. Han snodde våra pengar!
Johanna drog pungen ur min hand och borstade den med sin ärm samtidigt som hon mumlade något om ”smutsig tjuv” och ”om farfar visste”.
- Vänta lite, svarade Alfrid, och började rotade i sin ficka.
Han drog fram lite småmynt och sken upp.
- Vi köpte ju pannbröd och morötter igår när vi kom. Pengarna vi fick tillbaka tog han inte!
Jag suckade tungt, eftersom det inte skulle räcka långt i den här dyra staden. Men som motargument på min tanke svarade Märta:
- Det räcker till lite mat, eller till ett rum någonstans.
Hon klappade mig på axeln.
Den mörka rosen verkade vara lika besvärlig som jag trott.

Bakgården till August brors gård fylldes med folk och djur och vi samlade ihop våra få tillhörigheter och gick nerför trappan till gården. Jag hade inte uppfattat hur stor den var när vi kommit kvällen innan för mörkret hade gömt det som fanns att se. Nu såg jag att den var ganska liten och smutsig. Från ett lågt mörkrött trähus kom det gnäggande ljud och jag förstod att det vara ladugården. Ett annat lågt trähus, men detta i brunt, fanns till höger, och det var huset där brodern antagligen sov.
Vi ville snabbt komma där ifrån, för att söka efter nya möjligheter i staden, men någon sorts artighet visade vi när Augusts bror kom och skakade hand. Jag tackade så mycket, det gjorde vi alla.

I vår plan som vi noggrant gjort upp på Björkmans gård, skulle vi vid det här laget funnit arbete och dessutom hittat ett rum. Men vi hade uppskattat helt fel tidsmässigt om hur lång tid det skulle ta för oss att gå in till staden. Kvällen och mörkret hade kommit tidigare än väntat och i brist på pengar kunde vi inte hitta ett rum nära torget.
Vi skulle nu på förmiddagen korsa slussen som vi gjort kvällen innan, och ta oss intill stadens mitt. Systrarna skulle hitta jobb som städerskor hos någon fin familj och jag och min bror skulle erbjuda oss att jobba i stallet hos någon åkare. Det vi alla var överens om var att vi skulle hålla ihop.

Den trånga gatan som ledde oss in mot staden från broderns gård, var full av folk. Vagnar med förspända hästar trängdes mitt i folkmassan. Kvinnor med skrikande barn, skyndade förbi och kastade förstulna blickar på de rika männen. Berusade män sov vid gatukanten, indränkta i smuts och avföring. Vi rörde oss i de fattiga och smutsiga delarna av staden. Kvinnor med urringade klänningar drog i mig och försökte få med mig in i gränder. Äckliga gubbar med bar överkropp tog Johanna och Märta om midjan och försökte dra upp deras kjolar. Jag och Alfrid drog båda systrarna närmare oss och vi alla fyra skyndade fram för att undvika fler skumma gubbar. Över allt hördes skratt, rop och skrik. De som rörde sig i denna delen visste att den var farlig och de som gick själva småsprang för att undvika att bli överfallna. Det luktade förfärligt, värre än mycket annat som jag känt. En doft av avföring, gammal mat, svett och jord fyllde mina näsborrar och också hela gatan. Folkmassan började avta och skratten och pratet blev avlägsnare, vi hade kommit fram till bommarna. Vi skulle bli tvungna att visa våra papper för att få komma igenom. Jag tittade förbi de två vakterna som stod och vaktade ingången. Bakom dem låg en ny gata, inte samma som vi gått på kvällen innan, men den var mycket lik. Några fåtal människor gick där och en vagn svängde av till en tvärgata, för att antagligen slippa färdas på Odengränden, den smutsigaste gatan i stan som vi just lämnat.

Plötsligt fick jag en hemsk tanke. Visste de två männen som vaktade ingången vem jag var? Visste de att en klen brunhårig pojke flytt från en bonde? Skulle de ta fast mig nu?
Jag ryckte i Alfrids arm så att han stannade och viskade min möjliga upptäckt. Han synade mig, precis som för att se om jag var för lik den jag varit för två morgnar sen. Innan han steg fram för att visa papperna, skakade han på huvudet åt min teori.
Vakterna granskade våra papper med kritiska miner och fyllde sedan i en tabell och skrev en kort notis i en svart läderbok. Vi fick tillbaka våra papper och en liten lapp som vi skulle visa om länsman undrade vilka vi var. Vi passerade och så var vi åter igen inne i mitten av den mörka rosen.

Himlen var åter ljusblå och solen åter varm. Jag satt på en bänk på det stora torget. Några timmar tidigare hade vi alla hittat arbete! Det var otroligt hur lätt det faktiskt var. Vi hade tvättat av oss vid en brunn på en bakgård, och i samma veva hade vi stulit dricksvatten. När vi alla luktade gott igen gick vi tillbaka till torget i stadens mitt för att följa efter folkmassan som gick åt en fabrik. Torget var vid den tiden fullt av folk. Den dagliga marknaden var i full gång och platsen kantades av stånd och gummor som sålde alla möjliga råvaror. En positivhalare hade spridit sin muntra melodi från ett av hörnen av torget och små barn hade dansat till.
Folkmassan rörde sig mellan trånga gator och tillslut öppnade sig ett torg och ett fabrikstorn reste sig mot himlen. På taket satt en skylt med texten ”Kristianstads knappar”. Fabriksarbetarna marscherade gemensamt in genom en öppen port och in på en stor bakgård.
- Jag tror att det är här, hade jag sagt.
Vi följde efter men blev stoppade precis vid ingången. Där satt kvinnor och bockade av alla som gick in och ut. De undrade vilka vi var med en högst irriterad ton i rösten. Efter en stund då de dussintalet kvinnor som satt i båsen hade pratat ihop sig, tillät de att vi fick passera. Vi svängde av till vänster där andra vilsna nybörjare också gick. Den mörka bakgården var liten och låg i skugga, och var nog bara avsedd som en rastplats och inte som ingång till fabriken.
 Vi fick skriva på papper där vi gick med på arbetskraven och tiderna. På fabriken skulle vi göra knappar. Eftersom jag och Alfrid kunde läsa fick vi ansvara för maskinerna som var ett mycket farligt och krävande arbete. Systrarna skulle paketera knapparna i papperslådor  och märka dem.
Nere i källaren fanns det rum som man fick hyra som arbetare. Jag och Alfrid delade sovsal med sju andra killar i vår ålder som också jobbade på bottenvåningen med maskinerna. Vår chef hade sagt att om vi skötte oss skulle vi kunna få ett eget rum. Alfrid, Johanna, Märta och jag skulle börja klockan åtta nästa morgon. Det var fantastiskt att vi funnit arbete på vårt första försök.

Nu satt jag på bänken i eftermiddagssolen och tittade på ett torgmöte som ägde rum framför mig. Personer stod i grupper och lyssnade till olika personer som steg upp på en trappa och talade om rättigheter. Jag uppfattade bara några enstaka ord för vinden var stark.
- ...och ni får ett bättre liv hos gud om ni hjälper andra.Gör er plikt, innan det är för sent! Ingen står högre än gud, och det...
- ... men vem är det som lider efter att kyrkan har gjort sin ”plikt”? Vem är det som ändå klagar på oss, men ser förbi de rika som gör precis samma ”fel” som vi?
Två män, den ena en präst och den andra en vanlig man, stod och vägde sina ord mot varandra. Folket instämde och ropade uppmuntrade ord till mannen och andra skakade ogillande på huvudet. Jag började titta bland folket som stod där, kanske skulle jag hitta August och hans bror eller gumman som vi köpte bröd av?
Men det var varken brodern, August eller gumman som jag såg bland folkmassan. En ilska välde upp inom mig när jag såg hur Jokern stod lutad mot en vägg och iakttog torgmötet. Den smutsiga tjuven log ett äckligt och ondskefullt leende. Han hoppades säkert att någon skulle tappa sin börs så att han kunde sno pengarna.
- Här!

Johanna hade kommit tillbaka från vagnen som sålde mat. I händerna hade hon fyra bröd fyllda med fisk. Jag tog tacksamt emot ett och gav Alfrid och Märta som satt på den andra bänken de andra två, fortfarande med tanke på vad mannen på trappan sagt. Johanna satte sig bredvid mig på bänken och vände sitt ansikte mot mig. Hon var så vacker att jag fick nypa mig i armen. De blåa ögonen var så äkta som något kunde vara och de ljusa håret blänkte sagolikt i solen. Jag la ifrån mig brödet på bänken. Det var så konstigt att allt hade gått så fort, från att hata sitt liv där man bara gjorde samma sak varje dag och fick stryk för det, till den dagen då man lever i nuet med de människor som man älskar.
Jag smekte hennes lena kind och kysste hennes mun. Vi hade sagt att vi älskade varandra, men vi hade inte lovat varandra några löften. Allt kunde förändras nu när vi levde såhär. Vem visste vad som hände om ett år, var vi befann oss och vem vi levde med? Jag hoppades så klart att jag och Johanna kunde köpa en egen lägenhet, eller kanske en hästgård vid stadens utkant. Men jag visste att jag var ung, jag hade precis fyllt 19 år. Det var min födelsedag idag, och den bästa någonsin! Det spelade ingen roll vad man åt eller gjorde, huvudsaken var vem jag var med. Inga gåvor behövdes, det räckte med den underbara gåvan att få ett jobb.
Jag såg in i Johannas ögon. Allting var nytt, jag var så glad.
-Tack! mumlade jag i hennes öra.

Jag levde mitt liv, det bästa liv, ett nytt liv som jag tyckte om. Aldrig samma som förr, aldrig ska jag gå tillbaka till den gamla mörka tiden av mitt liv som jag slösat bort. Den tiden minns jag bara med kyla. Aldrig mer skulle jag tillåta att någon skadade mig eller mina kära. I den nya världen som jag stigit in i, för fem år sen var det rättvist och äkta. Här var jag trygg och skulle alltid förbli det. Jag, Oskar Svensson, den människan som började som en klen rädd och osäker dräng hade nu blivit en man med självkänsla och framgång.
- Länge leve livet!