- Titta, en död lejonunge! ropar Timon.
- Död, nej Timon. Jag tror att han lever, svarar Pumba osäkert och puffar till lejonungen.
- Va! Men herregud! Spring Pumba spring!
- Men Timon, han är ju så liten också söt. Ett litet lejon kan väl inte vara farligt, gnäller Pumba.
- Denna lilla polaren kanske verkar oskyldig nu men han kommer att växa och attackera oss. Se så, spring för dit liv nu Pumba. Spring för mitt med! gastar Timon.
- Men han kan ju växa upp på vår sida och beskydda oss, försöker Pumba med en svag röst.
- Det var det dummaste jag har hört! ryter Timon.
- Du förstår inte sådant här, kompis... eller vänta, jag fick just en idé, en strålande idé. När han växer upp kommer han att vara på vår sida! det är ju aldrig fel med ett lejon som beskyddar en.
Pumba suckar tungt.
- Vad skulle du göra utan mig och mina idéer, skryter Timon och skuttar iväg och lämnar Pumba att flytta lejonungen till skuggan.
Jag skattar sorgset åt Pumba. Han är det tjocka vårtsvinet som inte alls passar in i savannens tuffa värld. Han är klumpig, ful och tafatt, eller det är i alla fall vad någon annan har fått honom att gå under. Efter varje kommentar någon ger, krymper han in i en skugga som inte är hans. Istället för att skina med sin egen glans finns det någon där som trycker ner honom.
Jag vet att livet inte är en disneyfilm, då dagen inte alltid slutar med en pampig musikallåt, men jag vet att en disneyfilm speglar livet. I de färgsprakande filmerna finns alla karaktärer med som man stöter på i livet: den osäkra huvudpersonen, den starka medhjälparen, den oroliga föräldern och den kaxiga fienden. Den sistnämnda är i Lejonkungen förklädd till en liten söt surikat, men med skarpa ögen ser jag ändå vad som finns bakom hans skratt och självsäkerhet. Han är en härskare som vet precis var hans offer finns. Idéstöld, avvisande av kontakt och förlöjligande är går alla under namnet Mr. Härskarteknik som är en av hans tre osynliga kompanjoner, redo att rycka in när han behöver en boost av självförtroende.
Jag har själv minns första veckorna, eller kanske månaderna, i den nya klassen i sjuan då jag kände mig precis som Pumba. Alla ville vinna respekt och visa sig lika starka som ett lejon. Varje dag fanns det en person som förminskade mig genom att prata om ämnen som inte berörde mig, inte svarade när jag frågade, himlade men ögonen eller fnös åt mina förslag. Med andra ord fanns det dem som tjänade under Timon härskarteknik och använde språket som ett maktsätt. De osynliga och farligaste kompanjoner som personen använda var Mr.Härskarteknik, agent Kroppsspråk och Miss Samtalsämne. Med hjälp av dessa tre rackare var det lätt för personen att känna sig bättre genom att kränka mig och jag kände mig som en vilsen Pumba.
I en passiv härskarteknik är det svårt att bryta sig loss då det inte finns något att säga till om. Vad ska man säga till någon som försöker härska över en då de svarar mycket kortfattat eller tar någons idéer ur dennes mun och fnyser åt dem?
- Hej, ursäkta, kan du sluta vara tyst? Det är så fruktansvärt lite oväsen runt dig. Det stör mig.
Eller:
- Det vore så mycket trevligare om du inte andades och hostade samtidigt. Glöm heller inte att inte kommentera min förslag eftersom jag har patent på dem.
Detta skulle vara mycket mer pinsamt för offret än att bara vara tyst och låta härskaren ta kontrollen. Den listiga surikaten vet att vårtsvinet inte kommer att säga så. Därför backar vårtsvinet in i skuggan av surikatens ljus.
När skuggan blir för stor vänjer man sig tillslut vid mörkret och man behöver inte ha kvar hoppet om att bli sedd och få lysa själv. Jag tror många faller in i en ond cirkel och därför kan härskartekniker fortsätta. Det är svårt att bryta sig fri från något som är osynligt och bara finns i rörelser och ord. Ibland ville jag nästan säga till den lilla surikaten framför mig att ta av sig den passiva klädnaden och visa mig en ordentlig förolämpning istället för att ställa sig i vägen för mig. Tystnaden var mycket mer kränkande än om någon hade vrålat som ett lejon.
Omedvetet eller ej finns det folk som använder härskartekniker för att framstå lite bättre än andra. Problemet är att de gör det på någon annans bekostnad. Istället för att lysa starkare själva släcker de någon annans ljus. På så sätt framstår de ändå bättre jämfört med offret. Jag har aldrig trot på dem som sa att ord bara kan säga en liten del av allt vad man vill förmedla men nu när jag har haft ögonen öppna på språkets makt börjar jag tro att det stämmer. Överallt, i filmer, i klassrummet, i partiledardebatter, ser jag hur folk använder kroppsspråk och ord som utesluter andra. Att välja ett samtalsämne som inte berör vissa markerar att de inte hör ihop med de andra då de inte kan delta. Lika så kan ett speciellt ord, att vända någon ryggen eller stjäla någons idé utesluta andra. Dessa saker kommer smygande som hungriga hyenor som är redo att se när någons ljus dör.
När jag smakar på ordet härskarteknik känner jag en sting av obehag och osäkerhet eftersom det är svårt att försvara sig mot andras behöv att självsäkerhet. Allt sker i smyg. Här finns inga gorillor som slåss, lejon som ryter eller noshörningar som stångas. Allt är tyst.
Detta är det som jag tror är den värsta surikaten på savannen, eller rättare sagt, den värsta fienden: den som är tyst men ändå vinner. Att vara passiv och se hur andra blir kränkta kan i detta fallet stärka vissa. Jag tycker att om man vill visa sig stark borde man göra något som lyfter en själv, inte göra andra kortare. Därför borde man se upp för språket och dess makt eftersom det är enkelt att använda för att utesluta andra. Alla har sin plats på savannen, men se till att det är du som har skapat din plats, ur både surikatens och vårtsvinents synvinkel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar